Älskar dig mamma

Jag älskar min mamma så innerligt. Hon är det vackraste på hela jordklotet, kanske till och med hela universum. Hon har ett hjärta av guld, hon är bestämd, men på ett bra och professionellt sätt.

Hon är alla stjärnorna på himlen och alla blommorna på jorden. Hon är hela solen och hela världen. Hon är hon och jag älskar henne.

Även om man ibland stör sig eller blir irriterad eller beter sig som en jävla skithög. Så ska hon på något sätt i alla fall få veta att jag ändå älskar henne. Alltid. Det kommer aldrig att ta slut på kärlek. Aldrig.

Jag är ledsen för att jag beter mig som en skithög ibland. Jag är ung och fattar inte vad det är du gör för mig 24/7. Du har ju för fan en hjärna som är smartare och bättre än hela 30 smarta personer tillsammans. Jag är ledsen för att jag hela tiden avbryter och bara babblar om mig själv. Men det kommer bli bättre. Jag försöker verkligen tänka på det så gott jag kan, men det är svårt när man är van vid det. Men jag försöker i alla fall ;)

Hur det än är så älskar jag dig och dina knasiga idéer, hur du säger olika saker, när du gör fel (eftersom du faktiskt är så himla perfekt och noggrann annars), när du sjunger lite i affären, tycker jag nog egentligen också om (när jag är på bra humör i alla fall ;) )

Jag vill tacka dig för all hjälp jag fått i grundskolan, men även all hjälp jag får nu. Jag tackar dig så sjukt mycket för det och det betyder guld för mig att du alltid finns där. Det jag saknar är fikat och mysandet. Jag vet att det är jag som har ”puttat” bort dig lite och stänger in mig i en liten bubbla där jag är trygg när jag är sur. Men egentligen längtar jag och saknar efter det väldigt mycket.

Jag tror problemet i allt i grunden är att jag känner mig som ett litet barn som inte kan växa upp fullt ut. Jag tror inte på mig själv och inte på andra heller. Jag blir nervös och orolig så fort det händer något jag inte är med på. Det är egentligen ganska små problem, som jag är helt säker på kommer bli bättre och bättre med tiden. Det går ju jävligt fort. Det händer ju saker hela tiden. Små saker som till slut kommer lösa upp allt.

Jag borde bry mig mer. Jag försöker komma ihåg att jag ska fråga dig hur du mår. Det gör jag nog.

”Mamma” är ganska fint ändå. Det symboliserar så mycket. Kärlek, vänskap, trygghet, stöd och hopp. Jag vet att många av mina klasskamrater har tyckt att du varit asbra och nu fattar jag ju varför. Det är för att du är så sjukt bra och skjuter ut världens största kärlekszon runt dig. Du är pratglad och framåt och verkar nästan alltid glad. Det är synd att jag ibland förstör den där glada typen i dig genom att säga massa skit som egentligen inte alls är till dig utan antagligen till nån jävla lärare eller kusin. Eller kanske rent av till mig själv ibland.

Du är fin mamma. Jättefin. Och jag önskar att jag var som du.

Jag älskar min mamma så innerligt