Psykologen kom hem till mig

Jag minns kvällen då jag berättade för min allra bästa vän om mina självskadetankar och mina självmordstankar. Jag låg i min säng och pratade med henne i telefon. Det tog inte lång tid innan vi båda låg och grät. Egentligen hade jag aldrig tänkt att hon skulle få reda på det, men omständigheterna hade rivit sönder mig.

Dagen innan hade jag nämligen varit hos en psykolog, efter råd från skolkurator och skolsköterskan. Det kändes bra att äntligen ha någon som verkligen lyssnade, men mot kvällen vände sig allt. Psykologen ringde mig, han hade missförstått några grejer. Han hade inte förstått att jag hade tankar på självmord och att jag faktiskt skadade mig själv.

Han var därför tvungen att komma hem till mig och berätta för mina föräldrar om dessa saker. Jag ville absolut inte att han skulle göra det, förstås, jag ville ju inte att de skulle veta! Jag skämdes så oerhört. Efter att ha pratat med min mamma ringde han till BUP efter en akuttid.

Vi fick komma in dagen efter för att ''utreda mitt tillstånd.'' Där sa de att jag var deprimerad och jag fick komma in på samtal någon gång i månaden samtidigt som jag fortsatte träffa psykologen en gång i veckan.

Jag ska inte ljuga, veckorna efter att mina föräldrar fick veta om mina självmordstankar låg jag mest i min säng och hade megaångest, men det blev bättre. Min mamma var väldigt förstående och det började kännas bra att hon visste, jag var inte längre så ensam.

Idag är jag glad att psykologen kom hem till mig och pratade med mina föräldrar. Det gav mig bra förutsättningar till att bli frisk från min depression. Det jag vill säga med allt det här är att man ska inte vara rädd för att berätta hur man mår, för det kan mycket väl leda till det bättre, även om det känns jobbigt just då.

Det är viktigt att komma ihåg att det ibland måste bli värre innan det blir bättre. Det är nämligen alltid mörkast precis innan gryningen. Så ge inte upp mina vänner, ni kommer att se solen snart. Jag lovar.

Anonym