Man behöver olika mycket hjälp

Det hela började när min moster gick bort för några år sen. Jag var 12 år och oftast glad och såg positivt på mycket. Men när hon gick bort rasade min värld samman. Jag visste inte var jag hade mig själv, jag kunde inte äta, jag var ledsen jämt och ständigt. Det kändes som att allt som hände som var fel var mitt fel.

Jag gjorde självmordsförsök. För två år sen träffade jag en tjej. Jag berättade precis vad jag kände för henne. Hon förstod verkligen, och det hjälpte mig enormt. Hon ville att jag skulle boka tid på ungdomsmottagningen. Men jag vågade inte, jag trodde att de skulle tycka jag var konstig.

Sen för ett tag sen bestämde jag mig för att ta tag i livet och göra det bästa av det hela. Jag försökte hitta mitt vilsna jag, och samlade mig själv och gick till ungdomsmottagningen. Först kunde jag tyvärr inte boka tid, jag kommer inte ihåg varför. Men min kompis hjälpte mig.

För någon månad sen fick jag ett återfall, men tog mig upp lika snabbt igen. Jag var på studiebesök på ungdomsmottagningen med min klass och då fick jag höra om kuratorn. Efter det bestämde jag mig för att boka tid. Jag lärde mig även att prata med mina föräldrar om det.

Jag kan fortfarande känna vibbar av det ledsna. Men jag vet att många är starka och fixar det. Vissa behöver bara mer hjälp än andra!

Anonym