Jag ska träffa en psykolog

Hej alla.

Hoppas att någon som läser detta känner igen sig, att jag inte är den enda.

Jag har alltid varit en väldigt glad tjej. Kreativ inom lite allt möjligt, hade (har) många kompisar, det gick okej i skolan. Visst var jag ibland ledsen utan anledning men alla vuxna sa att det var okej. Att jag skulle växa ur det.

På vårterminen i sexan, jag minns allt så väl, det var då det började. Jag bråkade mer och mer med mina föräldrar, oftast om småsaker som blev till stora, stora bråk. Den sommaren och hela vår semester var den värsta någonsin. Vi bråkade otroligt mycket och jag mådde jättedåligt över att jag inte bara kunde ge mig av, ens för ett tag, just för att jag inte klarade mig själv där.

Så när vi kom hem var det lite bättre ett tag. Men sen började jag högstadiet, det blev mycket högre krav, jag hade svårt att sova, kämpade med min ångest, bråkade ännu mer med mina föräldrar. Jag minns att det fanns en period då jag nästan varje kväll "rymde" gråtandes hemifrån, gick en långpromenad med min bästa vän. Men jag och mina föräldrar, vi löste aldrig något, all ilska och sorg samlades inom mig och jag mådde otroligt dåligt.

Så en gång bestämde jag mig för att jag behövde ta tag i detta, jag bokade tid på en ungdomsmottagning och åkte dit. Jag kunde dock inte helt släppa ur mig alla tankar, alla känslor. Sen åkte jag aldrig mer dit, jag vet inte riktigt varför. Senare på hösten började jag få svårare ångestattacker. Jag hatade mig själv för det. Jag ville bara ha ett vanligt liv men allt kändes så svårt.

Egentligen ville min familj bara väl och jag var omringad av vänner men ändå så mådde jag jättedåligt. Mamma sa ibland att hon skulle ringa någon psykolog, men det blev aldrig av. Förräns nu. Jag mår fortfarande väldigt dåligt ibland men har bestämt mig för att än en gång försöka ta tag i allt. Nästa vecka ska jag besöka en psykolog.

Anonym