Alla som mår dåligt kan få hjälp

Det började i sjuan, i början av 2012. Från och med då byggdes nedstämdheten bara på varje dag. Efter ett år bröt jag ihop. Jag grät varje dag och gick och la mig klockan sju på kvällen för att slippa vara medveten om att jag var vid liv. Jag kände mig helt ensam. Först undrade jag varför ingen brydde sig, men sedan började peka ut mig själv för alla saker jag gjorde fel. Jag började hata mig själv. 

Att ta sig ur sängen på morgonen krävde omänsklig styrka. För att inte gråta i skolan grävde jag in naglarna i armen. När jag ville straffa mig själv skadade jag mig. Det ärrade, men jag ansåg att det var okej eftersom jag ändå hatade mina armar. Varje dag var en kamp. En match som jag bara ville skulle ta slut. Jag kunde inte prata med folk längre. Jag var fast i mitt eget huvud, i hopplösheten, självhatet, skulden, sorgen och självmordstankarna. Istället för att lyssna på lektionerna stirrade jag blankt ner i skrivhäftet och kämpade för att inte gråta. Jag hade ingen tillräckligt nära vän att berätta det för, trodde inte att någon skulle bry sig. Så jag ljög. För alla.

Men efter ett halvår ändrades någonting. Alla negativa känslor bara försvann. jag blev social och översnäll. Bad om ursäkt till de jag trott mig sårat och jobbade hårt med att "bli en bra människa igen". Fick nära vänner igen.

Det varade till oktober i nionde klass. Vid det laget kunde jag inte längre ignorera den molande tomhetskänslan som ständigt var med mig. Jag kunde inte gråta, inte skratta, utan bara sitta på min säng och stirra blankt in i en vit vägg. Kunde inte känna någonting. När jag la mig på kvällen kändes dagen grumlig. Under dagarna var det som att se en främling leva mitt liv och fatta alla beslut. Ibland orsakade overklighetskänslorna panik ofta ångestattacker.

Jag började banta. Tränade sex dagar i veckan och spenderade all fritid åt att räkna kalorier och åt att planera morgondagens matschema. Jag fick bra betyg i skolan, var väldigt social och träffade, smsade och chattade med vänner hela tiden, spenderade två timmar av morgonen till att fixa hår och smink. Allt det på 2-5 timmars sömn varje natt. Det var fysiskt omöjligt att sova längre än så.

Ingen ska behöva leva så. Jag fattade mitt livs bästa beslut när jag släpade mig till kuratorn. Blev hänvisad till BUP och tack vare min grymma psykolog och min grymma medicin är jag inte längre självmordsbenägen. Jag skadar inte mig själv längre. Jag behöver inte längre springa till apoteket för plåster och sårtejp när mamma och pappa jobbar.

Jag är inte okej än, långt ifrån faktiskt. Men att inte äta en påse chips om dagen till lunch och middag och att inte riskera en allvarlig infektion från sår är ett stort framsteg. Det är grymt att få sova om natten och att inte behöva gå i skolan mer än jag orkar.

Visst, tillfriskning är en process, det går inte på en dag, men jag vet att det är värt det i längden.

Om du mår dåligt: sök hjälp. På en gång. Det finns alltid en lärare, en skolkurator, en läkare eller en kurator på ungdomsmottagningen som kan ge dig, eller hänvisa dig, till den hjälp du behöver.

Med depression och ångest blir man inte lycklig över en natt. Det tar tid. Men när man är frisk är man så mycket starkare än förut.

Oavsett vem du är, var du kommer ifrån eller vad du tror dig vara skyldig för så finns det hjälp att få. Du förtjänar stöd, tro aldrig nåt annat. Oavsett vad du tror så är du aldrig ensam. Med rätt psykolog och (ev) rätt medicin kan du må bra igen. En dag kommer du vara glad att du kämpade.

Livet handlar bara inte om att överleva. 

<33

» Att ta hjälp