Nu hör jag

Det jobbigaste var när jag gick i grundskolan på en vanlig skola och inte visste att jag hade diagnosen APD  som är en hörselnedsättning. Jag var utfryst, retad och mådde allmänt dåligt. Jag grät varje kväll och var skittrött i skolan. Jag hade ofta fel böcker med mig hem och var även tvungen att fråga läraren vad jag skulle göra.

Oftast fick jag svar som t.ex. ”Jamen, det sa jag ju nyss” eller ”Lyssnade du inte?”, man tycker ju att de borde ha fått en aning om att jag kanske hade något problem med hörseln och inte koncentrationen, eftersom jag var ganska ordentlig och ville oftast bara göra allt rätt i skolan.

Hur de inte märkte det beror nog på ren okunnighet och osäkerhet. Det hade ju varit jättebra om alla lärare fick en liten kurs i olika funktionshinder och även hur det kan märkas på barnet.

Apropå osäkra lärare så kommer jag framförallt ihåg en gång när jag gick fram till en av mina favoritlärare och sa att jag ville prata med henne. Vad jag kommer ihåg så hade tjejerna i klassen på något sätt varit taskiga och därför bestämde läraren att vi skulle sätta oss i grupprummet (jag, läraren och tjejerna) och prata igenom vad som hänt osv.

Resultatet blev att hon frågade dem om de hade gjort något dumt mot mig och de svarade såklart nej (vem hade inte gjort det, om man skämdes!?). Sedan sa läraren ungefär bara ”okej, men då har vi inget att prata om då, då har det väl bara blivit någon missuppfattning Mathilda”.

Sedan gick tjejerna ut, tittade lite surt på mig och sedan var det inte mer med det. Hur kan läraren ta deras sida när jag, en ensam person går fram och förlitar mig på läraren och verkligen berättar allt som hänt… Hur kan hon då vända ryggen till och säga att det var okej? Hur kan hon veta utifrån min berättelse att det var en missuppfattning? Hur kan hon inte förstå att alla säger ”Nej” när de blir frågade om de gjort något dumt? Detta gjorde hon för att hon inte ville bli ”opopulär”, för att HON inte ville känna som jag, utryshet.

Om man inte är gillad som lärare så är det jobbigt att vara lärare. Men lärare är där för eleverna och inte för sig själva!

Idag går jag årskurs 2 i gymnasiet, jag är 18 år, har hund och mår ganska bra. Jag har fortfarande inga kompisar, eller jo jag har min 2 brorsor, min ena brorsas tjej och mina kusiner. Men jag har ingen utanför det… I grundskolan fick jag betyg ”F” och ”E”, nu får jag ”C”, ”B” och ”A”. För att jag hör. För att jag inte är utmattad hela tiden och för att jag är skitsmart!

Jag fick inte någon chans i skolan. Att visa hur bra jag var, att visa vad jag kunde och ATT jag kunde. Jag fick alltid höra ”Du kan inte” från lärare. Lärare som ska tala om och visa ett positivt ställe i skolan, som ska säga att man är duktig och kan. Vad hände där?

Om jag inte hade haft den familj som jag har turen att ha, så hade jag förmodligen inte levt idag.

Nu hör jag, jag är glad när jag kommer hem och har kvar energi när jag kommer hem, så att jag kan skratta och ha kul istället för att vara arg och tycka att livet suger.

Ge barn med APD ett hörhjälpmedel, för det kan förändra allt, det kan förändra hur dem är, hur dem mår och hur dem ser sig själva.

Vi är värda lika mycket