Jag hade OCD

När jag var yngre utvecklade jag OCD. För er som inte vet vad det är så är det en sjukdom där du känner att du måste upprepa vissa fysiska eller psykiska ritualer för att inte känna obehag/oro.

När jag var runt åtta år blev jag extremt bacillrädd. Det var inte så att jag bara inte kunde dricka ur samma glas som någon annan, utan jag kunde inte ens alltid röra mig själv. Hade jag stött till någon sak som någon rört kunde den "fläcken" på mig sitta kvar hela dagen.

Det jobbigaste för mig under denna tiden var inte det fysiska, utan det psykiska. Samtidigt som jag var bacillrädd hade jag hela tiden ett nummer i huvudet, nummer tre. Jag var tvungen att utföra saker, allt ifrån att blinka 3x3 gånger med blicken på samma föremål, till att tänka på saker i huvudet 3x3 gånger. Detta är ett jättesvårt tillstånd att förklara för en annan som inte haft OCD, och man kan upplevas väldigt konstig av andra.

Jag kunde inte sova om nätterna eftersom jag var tvungen att hela tiden spänna tårna 3x3 gånger, tänka på någonting 3x3 gånger, spänna magen 3x3 gånger, svälja 3x3 gånger osv. Många gånger kunde jag göra ritualer i upp till 3x3x3 3x3x3 3x3x3 gånger och mer. Det var hela tiden någonting som tog min uppmärksamhet och det jobbiga var att jag inte kunde få bort det! Det är inte bara till att låta bli att tänka på det, så funkar det inte.

Jag kunde ligga och storgråta hela nätter pga detta och under en natt kunde jag byta örngott 2-3 gånger för jag tyckte att det var smutsigt eller att jag gjort "fel" ritualer mot kudden (te.x. blinkat fel antal gånger mot den)

En annan jättejobbig grej jag höll på med när jag var bacillrädd var såklart att tvätta händerna hela tiden. Så fort jag ens råkade blåsa på händerna fylldes de med baciller och jag var tvungen att tvätta händerna och ibland även armarna.

Det är väldigt mycket av min sjukdom jag inte förklarat här eftersom det är så himla svårt att förklara vissa situationer, och OCD kan innebära flera hundra olika fysiska/psykiska tänk.

Skolan var jättejobbig och jag kunde inte leka med någon på fritiden. Hela mitt liv styrdes av min sjukdom och till slut hade jag i princip inget liv längre. Jag var en levande robot. 

Idag är jag frisk från OCD, men har hela tiden haft något "problem", vilket kan bero på sjukdomen.

Med detta skulle jag vilja be alla som känner av detta, och märker att dessa ritualer tar över ens vardag att våga be om hjälp. Det är en vanlig sjukdom och ALLA kan drabbas av den. Det är verkligen ingenting att skämmas över och det är viktigt att få hjälp så tidigt som möjligt. Tro inte att det kommer gå över av sig själv, eller att du klarar av det själv. Hur stark du än är kommer du behöva hjälp på ett eller annat sätt med detta, och det är okej!

Mathilda