Fajtas inte mot dyslexin utan med den!

Dyslexi är en läs och skriv svårighet som man föds med. Vissa kallar det handikapp andra för ett lättare funktionshinder själv så tycker jag att dem båda namnen är fula för något så enkelt och minimalt som bara finns i en. Men jag skulle säga att det är ett litet handikapp men det innebär inte att man är handikappad för det. 

Jag fick min diagnos vid åtta årsålder så den har funnits så länge att jag i princip inte vet hur det är att leva utan den! Tiden innan min diagnos mins jag inte alls.
Dyslexi kan innebära svårigheter av olika slag och alla individer med det har olika svårigheter när det gäller läs och skriv. 

Men i mitt fall så var det oftast att jag inte komihåg vad jag nyss läst och fick läsa det om och om igen, inlärningen av saker och ting tog därför tid! 
Jag gick i vanlig skola hela vägen till studenten  vilket jag är mycket glad över att jag fick göra. Jag tog också studenten 2013 vilket var precis det år som min årgång skulle ta studenten. Så ja jag kämpade på helt enkelt för att hänga med i takten. 

Men under min skolgång så hände det mycket skit minsann. Jag hade det så klart svårt i huvudämnen svenska, matematik och engelska och var alltid den klasskamraten som var i otakt i studierna. Vilket innebar mobbning och utanförskap. När vi hade glos förhör i engelska i mellanstadiet så fick mina kamrater alltid alla rätt medan jag endast fick hälften rätt. 

Jag hade också special lärare hjälp och åkte på en och en annan special lärare som var riktigt ond under grundskolan. Med ond så menar jag lärare som behandlade en som att man var dum i huvudet. 

Jag blev också påtvingad hjälp som jag visste att jag inte behövde och i högstadiet så fanns det lärare som behandlade mig som om att jag inte kunde någonting. Dem kunde säga saker som att det här är för svårt för dig innan dem ens låtit mig försöka. 

Vore det inte för mina föräldrar så hade jag inte ens fått läsa några NO ämnen i högstadiet. Men det fick jag tack vare att dem inte accepterade att förbjuda en elev som ville läsa no ämnen. För det ville jag och jag klarade dem alla tre minsann!  

Mobbning fanns självklart med i bilden. Det blev ju så när man var i otakt i studierna och inte var med på matematiken och engelskan. Stavade jag ett ord fel så blev det en jätte stor sak i mobbarans ögon. Fick ofta hör saker som att du hur stavs....? om och om igen fick jag göra det. Dem ville göra mig galen helt enkelt. 

Ja hur jag blev behandlad för min dyslexi är mycket plågsamt för mig även idag när jag nästan är tjugoett år gammal. Inget kan ge mig större ångest en minnen av mobbning och minnen av hur skolan behandlade mig. Men mest hur skolan behandlade mig. 

Men jag inser att det var inte dyslexin utan hur jag blev behandlad för den! Men jag lämnade grundskolan 2010 med ett komplett betyg och började på ett vanligt gymnasium! 

På gymnasiet så blev jag väll behandlad av lärarna och erbjöds bra hjälpmetoder men inte special lärare hjälp och dem påtvingade aldrig på mig hjälp. Även om mitt gymnasieval ändå blev fel så hade jag ändå jätte bra lärare under dem tre åren vilket jag är så glad över. 

Jag lämnade gymnasiet med ett komplett betyg och gick raka vägen till universitet. Jag gjorde det inte för att imponera på folk eller för hämnd utan för att det var det som jag ville på riktigt! 

Jag har inte börjat på en utbildning än. Utan läser endast enstaka kurser för att träna upp mig inför en utbildning och höja mig på högskoleprovet som jag fajtas på riktigt med! Jag gör det svåraste som jag kan göra i min vardag eftersom att universitet innebär att läsa jättesvåra akademiska böcker med svåra teoretiska texter. 

Men jag tycker på riktigt om det för att jag älskar kursen som jag läser och har klarat några tentor. Tack vare att jag kan få böckerna upplästa för mig via en app! 

Universitet behandlar mig också mycket väll och har gett mig bra hjälpmedel vilket gör så att jag klarar det som jag läser och kan känna mig lugn!
Jag fajtas på riktigt i studielivet för att jag vågar utmana mina svårare sidor och aldrig någonsin ger upp!

Jag fajtas inte mot dyslexin utan med den! 
En grundregel i tillvaro ge aldrig upp och låta inte ett litet hinder hindra dig från det som du verkligen vill göra! 

Sluta aldrig att kämpa och våga utmana dina svårare sidor för du kan lyckas!

Tjej, 20