Bättre i rätt omgivning

När jag var fyra år upptäckte mina föräldrar att jag inte var som alla andra. Jag pratade inte med någon utanför den närmaste familjen, hade svårt att kommunicera med andra barn och lekte helst med mig själv och ingen annan. Jag fick gå på en utredning och fick diagnosen Selektiv Mutism, en slags fobi för att uttrycka sig verbalt. Tre år senare diagnostiserades jag även med Aspergers syndrom.

Det som var jobbigt var att ingen förstod mig. Jag kunde inte förmå mig att prata och enda sättet att säga saker var att skriva, vilket såklart tar mycket längre tid än att prata. När jag var arg så var jag extremt arg och jag kunde inte kontrollera känslorna. Jag var väldigt ensam och förstod inte varför, men så här i efterhand förstår jag att de andra barnen nog tyckte att jag var konstig som var så aggressiv och inte pratade.

När jag började i skolan så blev det fel från början. Jag placerades i en vanlig skola, i en klass med 21 elever och mådde rent ut sagt skit. Jag klarade inte av någonting i skolan och gick bara där i ett år innan jag fick börja i en särklass på en annan, större skola med ännu fler elever. Där var det bra i ungefär ett år, sedan byttes rektorn och alla lärare ut. De nya lärarna förstod mig inte och jag lärde mig i stort sett ingenting.

När jag var tio år var jag totalt förstörd i själen. Min mamma fick nog redan under den första månaden i fyran, och hennes envishet ledde till att jag fick börja på en skola som är specialiserad på Aspergers. Där fick jag en chans att bli "hel i själen" igen och blev en glad tjej, men den största förändringen var att jag efter tio år sa mina första ord till någon som inte tillhörde familjen. Jag pratade med alla i skolan och fick två härliga år där innan det var dags för mig att börja på högstadiet.

Nu går jag i sjuan i en annan skola för tonåringar med Aspergers och trivs så mycket som en trettonåring kan trivas i skolan. Jag är enormt tacksam att jag fick börja i den andra skolan, särskilt som att min Selektiv Mutism i stort sett är borta tack vare de lärarna. Jag har fortfarande ett häftigt humör, men är inte alls lika aggressiv som förut.

Det blev bättre. Det blev nästan bra. Och det förvånar mig än idag.

My 13 år