Till slut fick jag nog av mobbningen

I slutet av nian så drabbades jag av en ätstörning. Jag var ganska mobbad när jag gick i högstadiet. Anledningen till att jag drabbades var att killarna i min klass började i slutet av nian att kalla mig för fet. De sa det inte för att de tyckte att jag var det, utan för att de visste att det var något som jag reagerade på. Det är så mobbare tänker, de är endast ute efter reaktionen inget annat.

Jag var 165 cm och vägde inte mera än 60 kg så inte kan man säga att jag var fet. Men ändå påverkades jag stark av det. Jag började stoppa fingrarna i halsen och såg mig själv i spegeln med tårar i ögonen. Med tiden så la jag faktiskt av helt att äta i matsalen och började träna på gym tre gånger i veckan. Så småningom behövde jag inte sätta några fingrar i halsen för att börja kräkas, jag kunde göra det precis när jag ville och det kan jag fortfarande.

Men jag minns en kille i min parallellklass. Han jävlades med mig jämnt och det hade han gjort länge, han kallade mig för fet och fejkade att han inte kunde andas varje gång som jag gick förbi honom. Efter en helg när jag storgråtit i spegeln så var jag så trött på honom jag var så extremt förbannad på honom och jag menar det på riktigt. På en lektion skrek jag ett fult ord till honom och han skrattade och läraren försvarade honom. Då minns jag att jag gjorde det som jag inte trodde fanns i mig. Jag kallade läraren för jävla kärring och gick ut därifrån.

Jag kände mig så fri. Senare på dagen så gav jag killen en örfil men det kändes inte som att det räckte. Jag vill ju få honom att sluta. Jag minns hur jag kollade på en kille som satt med en cola zero framför sig och jag frågade honom om jag kunde få den och han sa nej bara om du betalar. Men då sa en annan kille att nej hon ska kasta den på den där killen, ge henne den. Det gjorde han faktiskt.

Tro eller ej men jag gjorde det! Jag tog läsken, gick fram till honom och hällde över hans taggiga hår när flera nior såg på. Han blev jättearg och vi började slåss tills en lärare kom och avbröt allt. Dagen efter så blev vi båda två skickade till rektorn.

Tro det eller ej, så var jag väldigt stolt över det som jag gjorde. Det fick honom dessutom att sluta. Jag var inte den starka typen eller den busiga men jag var så arg på honom att jag kände att jag bara var tvungen att få honom att sluta och det här var det enda sättet. Det enda sättet för mig att få honom att sluta var att hälla läsk på honom.

När det gäller ätstörningen så led jag av den i ungefär två år och fick tyvärr aldrig någon riktigt bra hjälp med den. Idag så läser jag på universitet och är inte riktigt helt botad. Ibland får jag dippar av ångest, men däremot kan jag fortfarande minnas hur det var att vara riktigt sjuk. Mitt enda mål just nu är att aldrig bli så sjuk igen. När det gäller mobbning kring just kroppen så har jag ett knep till alla: visa för din mobbare att du verkligen inte respekterar att bli behandlad så och visa det på riktigt.

Anonym