Skönt att bli av med ätstörningen

När jag var tolv år drabbades jag av Ortorexi, (en slags ätstörning, med överdriven fokus på träning och nyttig mat) som senare övergick i Anorexi. Alla mina närmsta som fått reda på detta har alltid blivit väldigt chockade, för jag har alltid älskat mat.

Jag hade under hela min barndom varit lite överviktig, och blev ibland retad för detta också. Dels av barnen i skolan, men också faktiskt dels av min pappa. Han kunde ofta lägga rätt så elaka kommentarer om hur jag såg ut och sa ibland saker som "att det kanske var dags att börja träna", o.s.v. Min mamma sa aldrig sådana saker till mig, men hon sa heller aldrig ifrån när pappa gjorde det. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag kommer ihåg att jag tänkte :"ifall inte ens mina föräldrar accepterar hur jag ser ut - vem kommer göra det då?".

En dag bestämde jag mig för att gå ner i vikt. Jag lovade mig själv att sluta äta godis och att träna minst varannan dag. Det skulle inte spela någon roll hur sugen jag var på sötsaker eller hur mycket träningsvärk jag hade, det fanns ett enda mål och det var att bli smal.

Jag gjorde det inte för mig själv, utan för andras skull, främst då för pappas. Jag ville att alla som någonsin kallat mig tjock skulle få ångra det dom sagt och jag ville att pappa skulle sluta med sina elaka kommentarer. "Den dagen pappa säger att jag är smal, kommer jag att sluta försöka gå ner i vikt", tänkte jag. Vad jag inte visste då var att i framtiden skulle jag inte kunna sluta. Men jag började träna.

Jag började i ett fotbollslag och gick ut på långa promenader varannan dag till en början. När jag fick upp kondisen lite började jag springa istället för att gå. Springturerna blev allt eftersom längre och det jag åt blev allt nyttigare. Fotbollen var från första början bara ett sätt att göra pappa stolt och träningarna handlade aldrig om själva fotbollen för mig, utan bara om att få röra på sig.

Jag skaffade aldrig riktigt några kompisar i laget och tyckte i princip inte om någon av mina lagkamrater. I början uteslöt jag bara godis och chips etc. ur min kost, men började till slut utesluta mat också. Jag räknade kalorier i exakt allt jag stoppade i mig och minskade hela tiden långsamt på det jag åt. Jag kunde sitta i flera timmar och läsa hälsotidningar m.m. som gav mig nya tips på hur jag kunde gå ner i vikt och sa vad som var nyttigt och vad som inte var det.

Hela tiden blev mina springturer längre, och till slut låg de på ca. 1,5 mil. Jag sa nej till kompisar som frågade ifall jag ville hitta på något, eftersom att jag var tvungen att träna. Jag fick min mens tidigt, när jag var elva år, och den hade alltid varit regelbunden, men slutade plötsligt att komma. På ett halvår missade jag inte en enda träningsdag.

Jag sa till min pappa att jag var så glad över att ha börjat träna, att det var det bästa jag gjort, och han såg så stolt ut varje gång jag kom hem från en springtur. Vad han inte visste var att jag hatade att springa. Jag hatade det så fruktansvärt mycket att det gjorde ont i mig, men jag kunde inte bara sluta. Jag satt fast i en ond cirkel. Pappa sa också att jag hade blivit smal, men jag slutade ju inte träna för att han sa så, även fast jag lovat mig själv det.

Jag kommer ihåg en dag då jag kom hem från skolan och skulle gå ut och springa, när mamma sa att jag inte kunde för att vi skulle åka till min mormor och morfar på middag. Det kändes som ett knytnävsslag i magen när hon sa så, som en isande stråle längs med ryggen. Att skippa en träningsdag var helt otänkbart, det fanns liksom inte.

Jag började gråta och skrek och bad om att jag skulle få stanna hemma och träna, och det var där någonstans min mamma insåg att jag var sjuk. Hon började allt mer uppmärksamma vad och hur jag åt, och tillslut började hon förbjuda mig att träna när hon såg att jag nästan inte åt alls. Jag gick fortfarande kvar i fotbollslaget, och jag såg de träningarna som den enda räddningen, hur mycket jag än hatade dem.

Mamma tvingade mig alltid att äta innan träningarna, annars fick jag inte gå på dem. Hon visste inte om att jag gick in i skogen och spydde upp maten varje gång innan träningen. Jag ljög också om vilka tider träningarna slutade och sprang alltid en runda efteråt. Jag fortsatte hela tiden dra ner på maten och tillslut åt jag knappt något alls längre. Det enda som fanns i mitt huvud var en röst som sa "du måste bli smal".

Såhär i efterhand vet jag att jag var jättesmal, men jag kunde inte se det då. Mina kompisar i skolan började kommentera att jag jämt var sur och att jag inte orkade något längre. Varje dag gick jag till skolan, satt av tiden där och gick hem efteråt och sov eller grät. Jag fick absolut inte träna för mina föräldrar och jag hatade dem för det. Jag frös så mycket att det gjorde ont, jag fick sitta med tjocka kläder och filtar både hemma och i skolan. Jag drömde om mat på nätterna och kunde sitta och titta på bilder på mat i evigheter, något som jag verkligen skämdes för.

Min mamma sökte hjälp ganska tidigt när hon förstod att jag var sjuk, men hjälpen var ganska svår att få faktiskt. Jag började prata med en psykolog som var jättebra, och en dag fick jag någon slags uppenbarelse inom mig och då bestämde jag mig för att försöka bli frisk igen. Det gick lite upp och ner efter det beslutet, men idag är jag fri från sjukdomarna.

När jag väl var drabbad ville jag absolut inte ha någon hjälp och jag hatade alla som faktiskt brydde sig om mig, men nu i efterhand vet jag inte hur många gånger jag tackat er för allt ni gjort för mig, jag älskar er hur mycket som helst.

Du som har en ätstörning och känner att allt bara är svart, att det inte finns något lyckligt slut - försök att sluta tro det direkt! Jag kände exakt likadant och idag mår jag hur bra som helst. Jag kommer ihåg att när jag höll på att bli frisk orkade jag inte bry mig om hur min kropp skulle se ut i framtiden, jag ville bara bli lycklig igen.

Låt INGEN trycka ner dig, fokusera på hur du mår på insidan och gör bara vad som gör dig lycklig, för livet är alldeles för kort för att slösa bort på att göra andra nöjda jämt. Du föddes vacker precis som du är så låt ingen ändra på dig!

Kram från Cissi

» Ätstörningar