Nu vill jag bli frisk

Kände att jag behövde skriva av mig lite grann! Jag har en ätstörning. En väldig sorglig del av att ha en ätstörning som jag tycker att man inte pratar om så mycket, är hur den förstör ens liv  förutom på det psykiska- och fysiska planet. De "roliga tonårsåren", du vet från 13-18, när man ska ha kul med kompisar, festa, ha sex första gången, bli kär, bli tillsammans med någon och skaffa massor med nya kompisar. De åren finns inte.

När mina kompisar är och festar är jag hemma på grund av ätstörningen. När mina kompisar får massor av nya vänner, tror jag att alla som tittar på mig är äcklade av mig och jag skulle aldrig börja snacka med någon först. När mina kompisar blir tillsammans med någon, tror jag att jag är alldeles för vidrig att se på för att någon ska kunna tycka om mig. Och när mina kompisar pratar om sex, vet jag, att hur mycket jag än vill ha det, så skulle jag aldrig klara av det.

Det är inte kul att inte gå på sin bästa kompis sweet-sixteen för att man känner sig så äcklig och tjock. Det är inte kul att inte kunna träffa den där jättebra kompisen man tappade kontakt för länge sen, för att man tror att den kommer bli äcklad när den ser en. Det är inte kul att veta att den redan nu förstör livet du kommer ha i framtiden.

Du kan inte plugga som du vill för att ätstörningen tar upp så mycket av din fritid. Du kan inte koncentrera dig på lektionerna för att du är helt slut och halsen bränner, magen drar ihop sig och kroppen är svullen.  Du kan inte.

Men en väldig jobbig sak kan också vara de positiva reaktionerna man får. "Wow vad smal du är!", "Din kropp är ju helt perfekt!", "Jag skulle ge allt för dina ben!" osv. Aldrig har jag fått så mycket komplimanger om mitt utseende som i början av ätstörningen. Det värsta var nog att den killen jag var jättekär började visa mer intresse för mig.

Jag kommer aldrig glömma den gången han smekte min mage under tröjan och "Vad smal du är" och sedan ropade till alla i klassen i korridoren "Har ni sett hur smal hon är?". Åh herregud, vad mycket svårare det blev att börja äta. Det var heller ingen som öppet visade att de var oroliga över att jag bara blev smalare.

Det är jobbigt för att man skäms så mycket. Det är jobbigt för att man ljuger hela tiden. Det är jobbigt för att de människor omkring en kanske inte är så förstående. Jag fick inte professionell hjälp på 3,5 år och mina närmaste kunde ibland bli väldig arga och starta extrema bråk när de märkte att jag hade hetsätit. De negativa reaktionerna är nog de som är jobbigast.

Under min tid på BUP var jag väldig motiverad att bli frisk, men just nu känns det som att jag har gett upp och ska tillbaka dit nu igen. Jag vet att jag inte är ensam och att de finns massvis med människor som lider som jag. Men jag vet att många människor där ute har blivit friska! Och jag vet är man förtjänar att bli frisk! Jag vet att man förtjänar att älska sig själv och att vara älskad av andra! Och framför allt vet jag man förtjänar sitt eget liv!

Om du som läser på något sätt mår dålig, kom ihåg att jag älskar dig, precis som massvis med människor runt omkring dig.

Kram, Tjej, 17 år