Mitt bästa beslut

Under detta år har hela mitt liv gjort en vändning. Jag har under de senaste fyra åren mått sämre än vad jag själv velat erkänna både för mig själv och för de runtomkring mig. Jag har hållit det mesta inom mig, och ständigt försökt att dölja mitt inre mående.

Allting började just innan gymnasiet, jag var osäker i mig själv på grund av många olika anledningar, och ett sätt för att försöka lösa situationen var att jag började kontrollera vad jag åt. Jag var övertygad att om jag bara såg smalare ut skulle mina andra problem även de minska.

Det började oskyldigt, genom hälsosammare kost och mer träning, men när jag inte uppnådde vad jag ville fortsatte jag genom att minska på måltiderna. Veckorna gick, och jag började se resultat. Jag kände att jag hade hittat något jag var bra på, något som jag kunde ha kontroll över. I takt med att siffran på vågen minskade, tappades därmed även min energi, min glädje och min självkänsla-utan att jag själv märkte det. Jag började isolera mig, och har knappt några minnen kvar från denna sommar då detta skedde.

 Så kom dagen då min mamma för första gången påpekade mitt nya beteende och min viktnedgång. Det var då jag brast ihop, det var då jag insåg vad jag faktiskt gjort. Efter en viss tid gick jag med på att besöka läkare, och allteftersom förstod jag att detta inte kunde fortsätta. Jag fick träffa en psykolog och en dietist och efter cirka ett halvår såg det bättre ut- i alla fall utifrån.

Jag personligen hade inte ändrats, de tankebanor jag skapat från ätstörningen fanns fortfarande kvar, men jag blev en expert på att dölja det för mina vänner och min familj. Jag visste fortfarande kaloriinnehållet till i princip allt, och fortsatte, ibland till och med omedvetet, att kontrollera allt jag fick i mig.

Det gick i perioder, de stunder jag mådde bättre kände jag mindre behov av att ha kontroll, medan jag när jag mådde dåligt kunde anteckna varenda liten grej jag åt. I de dåliga perioderna blev jag återigen isolerad och jag fick en hel del ångest då jag råkat få i mig mer än vad jag själv accepterade.

Det var efter en kväll av överätande som jag för första gången spydde upp det jag ätit. Jag minns hur fel jag kände att det var och att jag skämdes över det. Jag tänkte att det skulle bli en engångsgrej, men oj så fel jag hade.

En första grej jag vill be er om- spy ALDRIG upp er mat. Om ni någonsin haft någon ätstörning och börjar fundera på att lösa er ångest på detta sätt kan jag lova att det inte är något man gör en gång, utan om man väl börjar är det svårt att sluta, på samma sätt som det är svårt att bli av med de mönster man skapat kring ätande annars.

Hursomhelst pågick detta i över tre år, en konstant kontroll i mitt huvud, en besatthet av min kropp, en skev självbild- utan att någon av de jag kände upptäckte att jag aldrig tagit mig ur ätstörningen på riktigt. Detta på grund av att jag visste hur jag skulle dölja det, samt att min kroppsvikt aldrig ändrades i den mening att någon såg det förutom jag själv.

Sedan kom vändningen. Jag började inse att det liv jag levde inte var att leva, det var bara att existera. Under dessa år hade jag tappat mig själv (och även en hel del av mitt en gång tjocka hår, glimten i mina ögon och mitt riktiga leende, värt att nämna!). Jag insåg att jag aldrig kommer kunna acceptera mig själv genom att misshandla min kropp, att jag aldrig skulle kunna nå det jag vill i livet med den ständiga tröttheten som blivit min vardag. Det var då jag bestämde mig för att detta år skulle vara året då jag vågade ta mig ur det.

Jag började sakta äta mer och friare än tidigare. Att det var svårt ska jag inte ljuga om, men ju mer tiden gick, desto lättare blev det. Jag började få bättre fokus på lektionerna, jag ville hitta på saker med mina vänner istället för att åka hem direkt efter skolan, och slutligen började jag även acceptera min kropp och återfinnandet till hur min naturliga kropp faktiskt är byggd. Numera äter jag vad jag vill och jag kan lova att när man vågar ta steget så väntar så många positiva saker som man kanske inte själv ens är medveten om.

Med denna berättelse vill jag säga att det inte finns några som helst regler för vad som är en ätstörning eller inte. Det har inget att göra med siffran på vågen, utan det handlar om destruktiva tankar. Många som lider av detta varje dag gör det i hemlighet. Jag vet att det är extremt svårt och kan verka hopplöst att det någonsin ska bli bättre, men det är helt möjligt. När man själv insett att man har ett problem är på rätt väg, och det avgörande är alltid den egna motivationen. Om du som läser detta nu känner igen dig i något jag sagt, hoppas jag att jag kan inge hopp för framtiden.  Och jag vill verkligen säga att detta beslut är det bästa jag någonsin gjort.

Nu existerar jag inte bara - jag lever.

Anonym