Min syster hade ätstörningar

För några år sedan gick jag och min familj igenom något som förändrade i stort sett alla våra liv. Min syster hade ätstörningar. Jag tror inte att det är många som förstår att det inte bara är personen med diagnosen som drabbas av det hela, det är alla runt omkring också. Tänk dig själv att vara i samma hus som någon som är arg i stort sett dygnet runt ( i det här fallet ) i 2 år, som skriker på en vad man än säger. Som all uppmärksamhet måste gå till.

Att börja 6an är ofta en stor händelse för många, att bli störst på skolan, och då man börjar växa upp och utvecklas i kroppen. Det är då du skulle behöva tiden att prata och få uppmärksamhet av dina föräldrar, men du kan inte eftersom att du har en syster som måste övervakas och som tar väldigt mycket energi för att bråka.

Jag var inte den som gärna berättade om jag mådde dåligt och det är jag fortfarande inte, alla trodde att jag hade det så bra och att jag var glad jämt bara för att jag alltid gick med ett leende på läpparna, så var det verkligen inte.

Jag slapp gärna gå hem direkt efter skolan för jag visste vad om väntade. Att behöva höra min egna storasyster skrika att hon ville ta livet av sig för att slippa allt det här var som att få en kniv stucken rakt i hjärtat. Dom orden skapade sår som aldrig kommer läka. Jag hörde dom inte bara en gång utan ungefär varje kväll. Rädslan varje gång hon gick utanför dörren är obeskrivlig. Att vara rädd för att hon ska göra något dumt, att hon aldrig ska komma tillbaka hem igen.

Man lär sig ganska mycket av sånt här. Jag kan idag ge mycket bättre information om ätstörningar än vad biologiboken och läraren ger, för att du måste ha varit med om det för att förstå det helt. Jag ser små små tecken på sånt som andra aldrig skulle lägga märke till bara för jag sett och hört min syster berätta hur man tänker när man har ätstörningar.

Min älskade syster är idag fullt frisk och mår bra tack vare hjälpen vi fick i rätt tid. Det krävs vilja, engagemang och styrka för att ta sig ur diagnosen. Jag kan säga att jag idag är glad över att mina föräldrar gav henne all uppmärksamhet, för hade dom inte gjort det hade hon kanske inte stått här idag.

Anonym

» Ätstörningar

» Om någon man känner har ätstörningar