Mat var allt jag tänkte på

Jag är ätstörd. Störd. Vad hemskt det låter, nästan lika hemskt som det är. För ett halvår sedan var jag i botten. Kunde inte upprätthålla en konversation i många lägen för att allt vrålade inuti. "När ska jag äta? När FÅR jag äta? Vad ska jag äta då? Hur mycket? Har jag tränat tillräckligt idag? När kan jg träna igen. NEJ NEJ, stopp. Sluta älta nu det är lugnt... sånna tankar är farliga. Fast jag borde ju gå ned lite till. Har jag gått upp. Shit det har jag nog...." Ändlöst, ändlöst tjatter. Hit och dit, fram och tillbaka.

Jag var så trött på det att jag inte klarade av att vara en trevlig människa. Inte nog med att jag hatade mig själv, för det var just det jag gjorde och jag använde det som bränsle, jag började hata min omgivning också. Det stört så väl att man måste älska sig själv för att på riktigt älska andra. Man orkar inte annars. Hatet tär. Varje gång jag tittade ned på mina låt, kände på min egen mage eller granskade mig själv i spegeln såg jag allt det där jag hatade. Jag hade ångestattacker och hyperventilerade i badrummet dagligen. Det vr fruktansvärt! Ångest, dåliga relationer till andra, HATET och paniken kring det viktigaste av allt för att leva: födan. Jag mådde skit.

Det värsta av allt är att det är så många som mår så idag. Så många som inte har lika lyhörda människor i sin omgivning att hjälpa dem som jag har och som kan bli hjälpta innan det går så lång att det är livshotande. Så många som har sådan panik lver sitt liv att de måste kontrollera det där ingen annan kan kontrollera åt dem. Maten. Deras kroppar. Det är skrämmande.

Och dessa ideal! De ideal som driver folk att äta svältdieter som kan leda till anorexi. Detoxer hit, smalare dit och en så respektlös attityd inför medmänniskor att folk tjänar pengar på deras låga självkänsla. Detta ska tas på allvar. Ätstörningar av olika slag är inget skämt, folk dör varje år av det och många fler mår fruktansvärt dåligt. Vi behöver sprida ett budskap om att alla är värdefulla och att det värdet inte sitter i kroppsfettet eller mäts i kilogram. Nej, nej, nej. Det är tusenfallt, OÄNDLIGT mycket större än så. Det är inte du som är onormal, konstig eller för någonting alls (ful, stor, lång, tjock, smal, kort, finnig, ljus...) det är de som säger dig att du är det som är osäkra själva och inte förstår det viktiga i livet. Kärlek, omtanke och att stanna upp och låta världen förtjusa en. Istället för att jaga efter ett ideal som inte är mänskligt.

Lova mig (och framför allt dig själv) att tänka på det du tycker om med dig själv ofta och faktiskt tillåta dig själv att stå för att du gillar saker med dig själv. Det är okej! Det är till och med fantastiskt om du kam det. Och är det svårt så fake it till you make it! Det funkar. Låt kärleken flöda nu till er själva och livet. Ni ÄR fantastiska och det vet jag fast jag inte vet vilka ni är för ni är ni och det DUGER!

Anonym

» Kropp och utseende

» Ätstörningar