Jag kämpar mot ätstörningen

Jag minns en gång när jag var väldigt liten, jag hade nog inte ens fyllt åtta. Jag stod framför spegeln i hallen och grät för att min mage var bullig. Det är den första gången jag kan minnas att jag gråtit över min vikt, tyvärr kan jag inte säga att det är den sista.

När jag började högstadiet hade jag kanske inte haft den mest problemfria barndom man kan önska sig. Den var inte jättehemsk men alla har sina familjeproblem, vi har psykiska problem. Jag vet inte varför jag plötsligt började oroa mig över min vikt igen men jag gjorde det. Jag hade hemsk ångest varje gång jag åt och började skada mig själv för att dämpa den.

Jag började ljuga om vad jag ätit. Var hemma hos kompisar enbart för att kunna tala om för mamma och pappa att jag redan ätit middag när jag kom hem. Smög undan mat vid bordet och gav till hunden när ingen såg. Jag började träna, jag gjorde över tusen situps och nästan lika många armhävningar varje dag och när ingen var hemma ägnade jag timmar åt att springa upp och ner i trapporna.

Efter nian la det sig lite, det blev lite lättare att äta men jag fick en ny last. Vågen. I stället för att inte äta bevakade jag min vikt i detalj. Jag vägde mig tre gånger per dag och skrev ner siffrorna i en liten bok.

Någon gång under gymnasiet började jag förstå att jag var sjuk. Jag tror det var min dåvarande flickvän som fick mig att förstå det.

Att veta att jag varit sjuk får mig att tro att jag är frisk. Innerst inne vet jag att det nog inte är sant. Jag kommer på mig själv med att ljuga för mina vänner när dom oroar sig för att jag äter mindre än alla andra. Jag hittar på ursäkter för att slippa följa med och hälsa på min pojkväns familj eftersom jag vet att de kommer bjuda på mat och jag väger mig nitiskt morgon och kväll. Och främst av allt, jag fortsätter hitta på ursäkter för att slippa söka hjälp.

Min historia har fortfarande inte fått sitt lyckliga slut, det kanske kommer och om det gör det kommer jag säkert hit och skriver en fortsättning. Jag samlar fortfarande mod till att ta kontakt med en psykolog och jag har vänner som hjälper mig, som gömmer min våg och stöttar mig på de små sätt de kan.

Moa