Började med mobbning

Jag är en tjej som har ett skitdåligt självförtroende! Min ätstörning började förra vintern. Jag hade inga kompisar. Bara en kompis hade jag, som var jättesnäll. Men han var för blyg för att stå upp för mig. Jag blev mobbad av ett gäng tjejer som trodde dom var de coolaste i hela värden. Dom sa till mig att jag var ful, att jag såg ut som en kille.

Det värsta jag fick höra var när dom kallade mig tjockis i flera månader. Jag klädde mig stort och svart och åt knappt nånting. Jag kunde gå in på toaletten på skolan och jogga halva lektionen!

Jag gick ner flera kilo i vikt, jag blev ett benrangel! Jag fick åka in till sjukhuset hela dagar och ligga ner i en säng med en slang i mig som gav mig typ mat. Jag behövde äta mellanmål hela tiden och dricka näringsdrycker.

När jag fick reda på att jag skulle få bo på sjukhuset tills jag blev frisk fattade jag inte! Jag fick panik och ville faktist inte leva längre. Jag förstod aldrig att jag var sjuk. Jag såg mig själv som en elefant. Mina matportioner tyckte jag då var sjukt mycket, men det var det lilla jag kunde få i mig!

Dom där tjejerna som mobbade mig har vi nu pratat med. Dom erkände att allt var avundsjuka och att dom också ville vara lika fin och lika bra på fotboll som jag! Och istället då gav dom mig värdens taskigaste komentarer! Det hade var lättare att bara säga: Du är grym och snygg!

När jag var som sjukast kunde jag gråta dag ut och dag in. Men när jag började att bli friskare fick jag börja köra mina sporter igen, och det var det viktigaste för mig. Det var tur att jag hade nåt att längta efter. Annars hade jag nog inte blivit frisk!

Ni alla där ute som har blivit kallade för något: Ta inte åt er för alla är FAN LIKA FINA. 

Anonym