Ätstörningen höll på att knäcka mig

Jag är en tjej som alltid har varit lite mullig. Jag har inte varit fet, långt ifrån. Jag har varit normalviktig men med lite mer fett på benen, armar och så. Jag kommer inte ihåg första gången jag kände mig äcklad av min kropp, men det var någon gång under sommaren 2012, då var jag 13.

Så jag började gå ner i vikt och jag ville att det skulle gå snabbt. Jag åt en macka per dag med lite mjölkfritt smör på. Jag sprang på ett träningsband varje dag som min mamma hade skaffat. Ni förstår ju säkert att jag inte klarade av att träna till slut, jag blev så trött i min kropp och det gick över till att jag bara låg i sängen och kollade på Simpson avsnitt och läste pro-ana bloggar.

Innan det började hade jag varit en så kallad ''gamer''. Jag älskade att spela tv och datorspel, jag brydde mig inte heller om min vikt eller vad jag åt. Det var aldrig något jag tänkt på. Jag kunde käka upp två chipspåsar, ett paket chocolate chip cookies och en 2 liters cola på en kväll. Jag gjorde det nästan dagligen. Men helt plötsligt var jag bara ute efter att bli smal, jag gav upp mitt liv.

Mina föräldrar visste om att jag inte åt men de gjorde inget åt det. Folk i skolan märkte det, jag slutade gå i skolan. De få gånger jag kom dit var jag alldeles slut efter en 10 minuters långsam promenad, jag skakade av kyla trots att det var fint väder ute och jag hade ont överallt. Jag åt inte heller lunch i skolan, men vissa gånger hade jag med mig en burk bebismat och det åt jag på en hel dag.

En dag ville kuratorn prata med mig, jag var nervös men hon förklarade snällt om att hon ser på mig att jag inte mår bra. Jag visste inte vad jag skulle säga och jag kunde inte ljuga. Jag brast ut i gråt och sa att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. De fixade ett möte på BUP som jag senare avbokade för att jag hade bestämt mig för att fixa det här själv.

Jag var så trött, jag orkade inte mer. Mitt hjärta orkade knappt slå. Jag var tvungen att börja överleva. Jag hade gått ner nästan 20 kg på bara några månader. I slutet av förra året och i början av detta började jag äta, sakta men säkert. Det gick bara några dagar innan jag började frossa för att min kropp skrek efter maten. Jag åt stora portioner av all mat mamma gjorde till mig, vi började baka efterrätter tillsammans och åt även mycket av det.

Jag bytte skola och fick vänner, jag kände mig så levande igen. Jag frös inte längre, jag hade inte ont, jag orkade kamma mitt egna hår på morgonen vilket mamma fått göra i flera månader, jag sprang runt med min vän på Malmös gator. Det kändes som att jag ägde hela staden. Åt vad jag ville, drack vad jag ville.

Nu väger jag 65 kilo till mina 173 centimeter vilket är en hälsosam vikt. Jag har bristningar och celluliter men det bryr jag mig inte om. Jag älskar mig själv och tycker att jag är snygg. Jag tycker bara det är snyggt med mulliga tjejer och de flesta killar tycker ju också det. Jag har gått igenom en hel del sedan dess, har fått flytta hemifrån på grund av en massa saker och har bott på ett behandlingshem, varit inlagd på psyk och sjukhus. Förut kändes det som att livet var slut. Jag hade fel, mitt liv hade bara börjat men jag bestämde mig för att börja ta ett långt självmord.

Ni som har någon ätstörning, kämpa på för det finns något bättre. Tro mig, ni vill inte spendera ert liv till att ligga hemma och svälta. Jag är samtidigt glad för att jag gick igenom det, jag känner mig klokare nu efteråt. Det var bara en väldigt lång lektion.

Ta hand om er!

Tjejen som älskar underground hip hop

» Ätstörningar