Äntligen fri från anorexin

När jag var 13 år drabbades jag av ätstörningen Anorexi, fast vid den tiden i mitt liv hade jag ingen aning om hur detta skulle straffa mig i framtiden. Jag skulle själv idag (som frisk) säga att den var allvarlig. Min mamma arbetade otroligt mycket och min pappa har aldrig vågat kommentera det.

Jag kommer ihåg hur jag alltid gick till den toaletten som hade mest trappor upp, om jag var högst upp sprang jag ner för att sedan kunna droppa några kalorier på vägen upp. Jag tänkte mer på hur mycket kalorier jag åt, än vad jag pluggade. Alla som går i skolan brukar ha ett favoritämne ungefär som Matte eller Samhällskunskap kanske Naturvetenskap, men mitt favoritämne var kalorier.

Jag älskade att träna, jag tränade ungefär 6 dagar i veckan och sedan matcher på det, jag bodde i min träningshall, och gick oftast de 3 km hem istället för att pappa skulle hämta mig. När jag gick i nian gick jag ungefärligt in i väggen, jag har inga minnen från varken åttan eller nian, kommer inte ihåg någonting förutom små saker. Jag hade under sommaren mellan sjuan och åttan blivit vegetarian, vilket ledde till att jag fick järnbrist. Jag har alltid gillat kött, men jag kom på mig själv sitta och tugga köttet och sedan spotta ut det och ge det till min hund, det var efter det som mitt minne är helt svart. Jag sov mest och mina betyg rasade då jag inte orkade studera för jag hade ingen ork.

I slutet av nian förlorade jag min oskuld och gick då till UMO för att jag skulle börja med P-piller, hon ställde frågor om hur min mens var också vidare, men jag har aldrig haft en regelbunden mens på grund utav mina matvanor, så hon bad mig skicka ett intyg till SCÄ (Stockholms centrum för ätstörningar) vilket jag gjorde, de vill att man ska skicka ett sådant själv, för de vill att man ska vara med på förändringarna de vill att man ska göra. Och det tackar jag inte bara min barnmorska utan personalen på SCÄ, för jag är otroligt glad för att jag är "frisk" idag. Vilket jag anser att jag är till viss del, att skriva denna text som jag precis gjort, visar bara hur långt jag kommit i min bearbetningsprocess.

Jag är också tacksam för alla vänner som funnits där för mig, som stöttat mig och min familj. I höstas blev jag friskförklarad från SCÄ och den känslan att kunna äta mat, att få en liten dos ångest men inte göra någonting åt det, har fått mig att älska mig själv som den jag är idag. Dock kommer det nog ta några månader till innan jag vågar ställa mig på vågen och se siffran, men allting handlar om bearbetning, och jag lyckades ta mig ut min Anorexi och sedan den andra mildare ätstörning jag haft fram tills idag.

Jag skriver detta för jag hoppas att jag kan hjälpa andra till att förstå att man är vacker som man är, och som min dåvarande kille sa "går du ner ett kg till kommer du bli oattraktiv" och det var det som ringde i mig. För jag vill att killar ska tycka att jag är snygg inte benig som jag då var kallad för.

Så ta tag i det innan det är försent, och är det försent, ta tag i det ändå. Idag är jag 18 år. Det tog mig 5 år och för en gångs skull känner jag mig bekväm i mig själv, och kan säga att jag älskar mig för den jag är. 

Tilde