Hatkärlek för droger

Det hela började med att jag i samband med en relativt stor operation fått starka smärtstillande tabletter, till en börjar användes dom endast till det smärtstillande syftet. Men tids nog så började smärtan gå över. Och tabletter fanns det fortfarande gott om.

Jag började experimentera med dosen, och insåg att ju mer jag tog desto bättre mådde jag och skönare blev det.

I samband med detta så hade jag även en umgängeskrets med äldre personer i som både brukade och sålde narkotika, dessa personer blev som förebilder för mig. Och det dröjde inte länge innan jag satt i en soffa med min första Spliff.

Dessa personer lärde mig hur man rullade och hur man skulle klara sig igenom urintest, vilket jag senare blev kallad på och lyckades klara mig.

Ett tag så började jag strunta i skolan, antingen gick jag dit påverkad eller så sjukanmälde mig för att stanna hemma o trycka i mig mängder med tabletter, föräldrarna lurades lätt med att säga att man hade hög feber. Då slapp man att dom skulle undra varför man sluddrade och verkade allmänt seg i huvudet.

Och när föräldrarna tror man är sjuk väcktes inga misstankar när jag ringde vårdcentralen för att lyckas få ut hostmedicin med morfin i.

Jag har nu insett att man inte kan hålla på så som jag gjort, inte om man vill ha en framtid. Men även om ett starkt beroende aldrig utvecklades så går det inte en dag utan att man längtar efter att droga. Och trots denna insikt så ramlar man inbland dit igen.

Slutligen vill jag säga att detta var en kort version av den period på ca 3 år som jag höll på som mest.

Och jag råder er. Börja inte med droger, det blir bara problem. Och även om det kan tros vara ofarligt att "bara testa en gång" så blir det inte en gång, när man väl är introducerad i drogernas värld försvinner likt förbannat aldrig suget. Och ångesten som ständigt gräver i en, så snälla. Gör er själva en tjänst, ge bara fan i det.

Anonym