Alternate Text

Olivia hade kräkfobi

Olivias största fasa är att kräkas. När hennes pappa och bror fick magsjuka för ett par år sen, förändrades hennes liv. Kräkfobin utvecklades till både tvångssyndrom och depression, och hon behövde hjälp från en psykolog för att må bättre.

Olivia gick andra året på gymnasiet. Det var några dagar före jul, en dag Olivia aldrig kommer att glömma.

Vad det var som hände?

- Jag kom ner för trappan och såg att det satt en skylt på toadörren. På skylten stod det ”Magsjuka, gå på andra toan”. Det var pappa som hade blivit sjuk under natten. Jag fick ångestkänslor och packade en väska och flyttade hem till min pojkväns mamma. Men eftersom det var jul ville jag flytta hem efter ett par dagar. Jag längtade också efter att vara nära mamma. Det var bara med henne jag kände mig trygg om det värsta skulle hända, att jag själv skulle kräkas.

Dagen före julafton blev även Olivias bror magsjuk. Olivias ångest blev starkare och hon fick flera panikattacker.

- Det var riktigt jobbigt. Jag tvingade min bror att vara i sitt rum hela julen. Jag var verkligen skräckslagen, det var fruktansvärt. Jag var också på mitt rum nästan hela julen. Det kändes som min enda säkra plats, där jag var skyddad från baciller. Men efter ett tag blev det som att jag vara fast i mitt rum. Jag vågade inte gå ut eller åka buss, eftersom jag var rädd både för att bli smittad av något och för att få panikångest någonstans där jag inte kände mig trygg.

Olivia står i köket och skär en tomat.

Hur känns det i kroppen när du får panikångest?

- Jag blir väldigt nervös och orolig. Jag får hjärtklappning samtidigt som jag börjar andas fort. Jag kan inte tänka klart, det är som jag har fastnat i något hemskt som jag är helt ensam med. Det går inte att tänka logiskt. Det gör en så himla arg och ledsen, samtidigt som paniken bara växer.

Olivia blev räddare och räddare. Nästan alla hennes tankar började handla om att må illa eller kräkas. Hon slutade vara på vissa platser och göra vissa saker som hon tänkte kunde ge baciller. Hon fick tvångstankar om hur hon skulle skydda sig, genom att använda handsprit ofta och tugga tuggummi.

- Det var inte bara när jag hade panikångest som tankarna ändrades, det var så hela tiden. Jag kunde till exempel stå och skära en tomat och tänka att om jag skar den i fyra delar betydde det att jag skulle kräkas fyra gånger. Om jag spelade ett spel på min telefon och fick 40 poäng betydde det att jag skulle kräkas om 40 dagar. Så där höll jag på hela tiden.

Olivia mådde bara sämre och sämre. Hon åt nästan inget och gick ner i vikt. Efter jul- och nyårshelgerna tog Olivias mamma med henne till en psykiatrisk akutmottagning.

- Det var skönt att åka dit, jag ville få hjälp. Jag förstod ju att det här inte skulle funka i längden. Läkaren skrev en remiss till en barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning, bup. Där skulle jag få hjälp av en psykolog.

Efter en vecka fick Olivia komma till psykologen på bup. Hon tyckte att psykologen lyssnade och var förstående utan att döma. Det var skönt i början, men ganska snart kände hon att psykologen inte verkade ha någon plan för hur hon skulle göra för att bli frisk.

Vad var det som inte funkade hos psykologen?

- Jag ville veta hur jag skulle göra för att bli frisk, inte bara bli lyssnad på. I början fick jag titta på bilder med personer som kräktes. Men det funkade inte alls, det gjorde bara ångesten värre. Jag började göra olika saker som jag tänkte skulle skydda mig. Som att tugga tuggummi, använda handsprit och undvika att ta i saker. Jag följde spridningen av vinterkräksjuka på nätet. Jag utvecklade en massa tvångsbeteenden som egentligen bara förstärkte fobin även om jag inte förstod det då.

Eftersom Olivia inte blev bättre fick hon träffa en läkare igen. Läkaren konstaterade att hon hade både fobi, tvångssyndrom och depression. Hon fick börja äta medicin mot depression och tvångssyndrom. Hon fick också byta till en annan mottagning där de var specialiserade på att arbeta med tvångssyndrom. Där fick hon träffa en ny psykolog. Det blev en bra förändring.

 - Den nya psykologen kom hem till mig för att se hur jag hade det. Vi gjorde olika vardagliga saker som jag kände ångest inför, som att åka buss. Vi tränade ihop och jag fick verkligen bra stöd och kunskap om hur jag skulle förhålla mig. I dag kan jag tänka att jag inte ska hålla på att använda handsprit hela tiden även om det känns bra för stunden. Jag kan stanna upp och tänka efter hur det påverkar mig i längden, att det inte är bra.

Olivia är positiv när det gäller framtiden. Hon mår bra nu. Hon äter fortfarande medicin och hon har fortfarande kontakt med sin psykolog även om de bara ses ibland. Att åka buss till skolan funkar bra, men hon funderar en del över hur hon ska våga flytta hemifrån. Fast hon vet att det också kommer att fixa sig med tiden.

När intervjun avslutas berättar Olivia att hon ska hem till en kompis och titta på film på kvällen. Hon ska sova över.

- Det känns så otroligt skönt att jag vågar det nu igen, säger hon och försvinner iväg på cykeln.

Foto på en person som cyklar iväg.

Olivias tips till andra i samma situation

  • Berätta hur du mår.
  • Lägg inte energi på att dölja hur du mår, den behöver du till annat.
  • Var ärlig. När man är ärlig med hur man mår får man ofta det stöd man behöver.
  • Det finns många som lider av samma sak, och det finns folk som jobbar med detta och som vet vad du upplever. Som vet att det inte är du som är ”knasig”. Det tyckte jag var skönt att få veta. Tidigare kände jag mig väldigt ensam och som om ingen riktigt förstod hur det kändes.
  • Kom ihåg att det finns bra hjälp att få.

Olivia heter egentligen något annat.

Information om sidan

  • Redaktör:

    Moa Lindholm
  • Fotograf:

    Ulrica Zwenger