Alternate Text

Sandra slutade skada sig själv

Sandra gjorde sig själv illa, hade ätstörningar och var deprimerad. Men hon tyckte inte att hon hade någon anledning att vara ledsen. Det svåraste för henne var att visa för andra hur hon egentligen mådde. I dag är hon frisk och vill hjälpa andra.

Det var på en rast i början av högstadiet. Sandra minns att hon gick in på toaletten, släckte lampan och började gråta. När rasten var slut torkade hon tårarna, tände, låste upp och gick ut på lektionen igen med sitt vanliga, glada ansikte. Så hände det igen. Och igen. Hon förstod inte varför, hon hade ju ingen anledning att vara ledsen. Ingen tragisk uppväxt. Hon hade omtänksamma och bra föräldrar, och de hade inte dåligt med pengar. Sandra hade gott om vänner och många intressen.

Men trots att hon för det mesta var en energisk och glad person var det någonting därinne som tryckte på, en ledsen och svart klump. Det blev allt fler gråtstunder på toaletten. Hon dunkade sitt huvud i väggen och gick flera gånger till skolsköterskan och fick huvudvärkstabletter. Skolsköterskan frågade om Sandra hade problem hemma och Sandra svarade precis som det var: nej, det hade hon inte. Samtidigt önskade hon att skolsköterskan någon gång skulle fråga mer om hur hon egentligen mådde. Hon längtade efter att någon skulle hjälpa henne att förstå varför hon mådde så dåligt.

Sandra började tycka att hon var värd mindre, eftersom hon var ledsen utan anledning. En dag började hon äta i stället för att gråta. Det var ett försök att döva sina känslor. Hon åt okontrollerat och med tiden utvecklade hon en ätstörning. Hon grät, åt, kräktes och dunkade huvudet i väggen.

När Sandra skulle börja gymnasiet, bestämde hon sig för att det skulle bli en nystart. Hon fick många nya kompisar och de hade roligt. Men på kvällarna kom gråten och hon grät sig till sömns varje natt. Hon började också skada sig själv mer och mer, utan att riktigt förstå det. Kvällen innan ett prov som hon inte hade pluggat till ordentligt, tog hon en överdos tabletter. Hon gick ut i vardagsrummet och frågade sin pappa hur farligt det var att ta tabletterna hon hade tagit. Hon insåg att hon inte riktigt förstått vad hon hade gjort. Hennes pappa skjutsade henne i snabb fart till akuten. Han undrade om hon tagit tabletterna för att dö. Men Sandra ville inte dö, hon vill bara inte leva.

Vågade inte visa hur hon mådde

Efter besöket på akuten fick Sandra åka hem med rådet att söka hjälp på ungdomsmottagningen. Hennes föräldrar fick henne att gå dit, men Sandra vågade inte visa hur hon mådde. Inte heller när skolkuratorn hjälpte henne vidare till barn- och ungdomspsykiatrin (bup), kunde Sandra prata om allt det jobbiga. Hon förstod inte vad hon skulle kunna få hjälp med, eftersom hon inte tyckte att hon hade någon anledning att vara ledsen. ”Jag vill inte utsätta dem för min gråt eftersom de ändå inte kan trösta mig”, tänkte Sandra. Hon ville bara sluta vara ledsen, men nu gick det inte att hejda tårarna ens under lektionerna i skolan.

"Jag är ledsen men vet inte varför."

En dag tog hon mod till sig. Hon tänkte att hon måste våga visa hur ledsen hon var, om någon skulle ha en chans att förstå. När hon kände att gråten var på väg under mattelektionen, sprang hon till skolkuratorn och sa att hon behövde hjälp.
– Jag är ledsen men vet inte varför. Jag mår inte bra. 

Kuratorn tog in Sandra på sitt rum, pratade med henne och sa att hon såg att allt inte stod rätt till. Hon sa också att det gick att få hjälp att må bättre.
– Så här ska du inte behöva må. Jag tror att du är deprimerad, sa kuratorn.

Sandras pappa hade varit deprimerad som ung, så Sandra anade att det kunde vara någonting ärftligt. Hon gick till en läkare, som sa att det var en depression hon hade. Hon började ta medicin. Och familjen fick på samtal hos bup. Först när Sandra hade gått i egen terapi en tid kunde hon visa sina föräldrar hur hon egentligen mådde. Hon ville inte att de skulle ta på sig skulden för att hon mådde dåligt.

Fick hjälp att hantera sina känslor

Det var en jobbig tid. Sandra skadade sig själv och orkade inte riktigt umgås med vännerna längre. Men hennes terapeut var envis och fick Sandra att förstå att det var okej att må dåligt. Hon hjälpte Sandra att hitta andra sätt att hantera sina känslor.
– Ta en varm dusch. Hjälper inte det, ring mig. När du har gjort det kan du måla naglarna. Känns det inte bättre, så ring mig. Sätt på en film och gå och lägg dig sen så hörs vi imorgon. Så sa terapeuten. 

Sandra gick i så kallad dbt-terapi och fick ringa sin terapeut när hon behövde. Långsamt lyckades hon bli bättre. Hennes behov att skada sig själv blev mindre och mindre.
– Jag lärde mig nya sätt att stå ut med mina känslor och blev mer och mer stolt över mig själv.

Så småningom fick hon också hjälp för sina ätstörningar på en ätstörningsklinik. Den person hon gick och pratade med där var väldigt annorlunda mot hennes tidigare terapeut. Den här gången var allting väldigt strikt med särskilda telefontider, till exempel.
– Men det var väldigt bra det också. Jag har haft enorm hjälp av båda mina terapeuter, berättar Sandra.

Hon har haft hjälp både av de konkreta sätten att hantera jobbiga känslor, och av terapin där hon lärde sig att förstå varför hon mådde dåligt.

Idag är Sandra 21 år och pluggar till sjuksköterska. Hon trivs med livet och jobbar för att hjälpa andra som skadar sig själva.
– Jag mår bra nu och vet det finns hjälp om jag behöver.

Information om sidan

  • Redaktör:

    Moa Lindholm
  • Fotograf:

    Ulrica Zwenger