För Sandra var det svåraste att visa för andra hur hon egentligen mådde. Hon tyckte inte att hon hade någon anledning att känna sig ledsen. Ändå gjorde hon sig själv illa, hade ätstörningar och var deprimerad. Men idag är hon frisk och vill hjälpa andra.
Det var på en rast någon gång i början av högstadiet. Sandra minns att hon gick in på toaletten, släckte lyset och började gråta. När rasten var slut torkade hon tårarna, tände, låste upp och gick ut på lektionen igen med sitt vanliga, glada ansikte. Så hände det igen. Och igen. Hon förstod inte varför, hon hade ju ingen anledning att vara ledsen. Ingen tragisk uppväxt. Tvärtom hade hon omtänksamma och bra föräldrar, de hade inte dåligt med pengar och Sandra hade gott om vänner och många intressen.
Men trots att hon för det mesta var en energisk och glad person var det någonting därinne som tryckte på, en ledsen och svart klump. Gråtstunderna på toaletten blev allt fler. Hon dunkade sitt huvud i väggen och gick flera gånger till skolsköterskan och fick huvudvärkstabletter. Hon frågade om Sandra hade problem hemma och Sandra svarade helt sanningsenligt att nej, det hade hon inte. Samtidigt önskade hon att syster någon gång skulle fråga mer om hur hon egentligen mådde. Hon längtade att någon skulle hjälpa henne förstå varför hon mådde så dåligt.
Eftersom hon var ledsen utan anledning, börjande Sandra tycka att hon var mindre värd än andra. En dag började hon äta istället för att gråta i ett försök att döva sina känslor. Ätandet blev okontrollerat och med tiden utvecklade hon en ätstörning. Hon grät, åt, kräktes och dunkade huvudet i väggen.
När Sandra skulle börja gymnasiet, bestämde hon sig för att det skulle bli en nystart. Hon fick många nya kompisar och de hade roligt. Men gråten kom på kvällarna och hon grät sig till sömns varje natt. Utan att riktigt förstå det började hon också självskada sig mer och mer. Hon rev sig på händerna. Kvällen innan ett prov som hon inte pluggat till ordentligt, tog hon en överdos tabletter. Hon gick ut i vardagsrummet där hennes pappa satt och frågade hur farligt det var att ta de tabletter hon tagit. Hon insåg att hon inte riktigt insett vad hon gjort. Hennes pappa skjutsade henne i ilfart till akuten. Han undrade om hon tagit tabletterna för att dö. Men Sandra ville inte dö, hon vill bara inte leva.
Efter akutbesöket fick Sandra åka hem med rådet att söka hjälp på ungdomsmottagningen. Föräldrarna fick henne att söka kontakt där, men Sandra vågade inte visa hur hon mådde. Inte heller när skolkuratorn hjälpte henne vidare till BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, kunde Sandra prata om allt det jobbiga. Hon förstod inte vad hon skulle kunna få hjälp med, eftersom hon inte tyckte att hon hade någon anledning att vara ledsen. ”Jag vill inte utsätta dem för min gråt eftersom de ändå inte kan trösta mig”, tänkte Sandra. Hon ville inget annat än att sluta vara ledsen, men nu gick det inte att hejda tårarna ens under lektionerna. En dag tog hon mod till sig, tänkte att om någon ska ha en chans att förstå att jag är ledsen så måste jag våga visa det. Så när hon kände att gråten var på väg under mattelektionen, sprang hon iväg till skolkuratorn och sa att hon behövde hjälp: ”Jag är ledsen men vet inte varför. Jag mår inte bra”. Kuratorn tog in Sandra på sitt rum, pratade med henne och sa att hon såg att allt inte stod rätt till men att det var något som gick att göra någonting åt. ”Så här ska du inte behöva må. Jag tror att du är deprimerad”, sa kuratorn.
Sandras pappa hade varit deprimerad som ung, så Sandra anade att det kunde vara någonting ärftligt. Hon gick till en läkare och fick diagnosen depression och hon började ta medicin. Familjen gick på samtal hos BUP men det var inte förrän hon gått i egen terapi en tid som Sandra kunde visa sina föräldrar hur hon egentligen mådde. Hon ville inte att de skulle ta på sig skulden för att hon mådde dåligt. Det var en jobbig tid. Sandra skadade sig själv och orkade inte riktigt umgås med vännerna längre. Men hennes terapeut var envis och visade att det var okej att må dåligt. Hon hjälpte Sandra att hitta andra sätt att hantera sina känslor. ”Ta en varm dusch. Hjälper inte det, ring mig. När du har gjort det kan du måla naglarna. Känns det inte bättre, så ring mig. Sätt på en film och gå och lägg dig sen så hörs vi imorgon”.
Sandra gick i så kallad dbt-terapi och fick ringa sin terapeut när hon behövde. Och steg för steg lyckades hon bli bättre, hon hade mindre och mindre behov av att göra sig själv illa.
- Jag lärde mig nya strategier att stå ut med mina känslor och blev mer och mer stolt över mig själv.
Så småningom fick hon också hjälp för sina ätstörningar på en ätstörningsklinik. Den person hon gick och pratade med där var väldigt annorlunda mot hennes tidigare terapeut. Den här gången var allting väldigt strikt med särskilda telefontider, till exempel.
- Men det var väldigt bra det också. Jag har haft enorm hjälp av båda mina terapeuter, berättar Sandra.
Hon har haft hjälp både av de konkreta sätten att hantera jobbiga känslor men behövde också hjälp under terapin att förstå varför hon mådde dåligt. Idag är Sandra 21 år och pluggar till sjuksköterska. Hon trivs med livet och jobbar för att hjälpa andra som har problem med självskadebeteende.
- Jag mår bra nu och vet att om jag behöver hjälp, så finns den att få om jag ber om det.
