Alternate Text

Erikas pappa tog sitt liv

Erika brukade sällan tänka på döden. Hon var helt oförberedd på att någon hon älskade kunde försvinna. Men nu hade det hänt. Hennes pappa hade tagit sitt liv. 

Det var en natt för ett och ett halvt år sedan. Det var tidig vår och det var mörkt. Erika och hennes lillebror sov hemma hos sin mamma.

Deras föräldrar var skilda sedan flera år. Nu satt mamma på hennes sängkant. Tankarna blixtrade genom Erikas huvud. Blir man väckt mitt i natten, då vet man att någonting inte är som det ska. På en liten sekund förändrades Erikas liv. Hennes pappa hade tagit sitt liv.
– Vi var vakna hela natten och det blev ljust. Vi låg i mammas stora säng tillsammans.

Senare på dagen kom Erikas vuxna bror hem. Mormor kom. Erika minns att det var natten till en onsdag. Hon skulle ha haft prov i skolan, men alla stannade hemma. De försökte se på en film, men det gick inte så bra.
– Jag var chockad. Jag grät, kunde inte förstå att det här hände just mig. Att döden kunde komma så nära.

Foto på en blond hårslinga och ett öga i närbild.

Erika sitter på sängen i sitt rum. Hon har svarta jeans och en grå tröja. Hennes hår är ljust, faller över tröjan. Rummet ligger högst upp i huset, fönstren är vända mot himlen. Erika fortsätter att berätta. Hon talar sakta, vill minnas allt precis som det var.

På fredagen gick hon tillbaka till skolan. Hon ville inte vänta till måndagen därpå, eftersom det var hennes födelsedag. Några veckor senare var det begravning. Erika höll ett brev i handen där hon förklarade för sin pappa hur hon kände. Hur hon sörjde. Brevet la hon i graven, bredvid pappans urna.
– Jag är verkligen glad att jag skrev brevet. Det känns som om pappa faktiskt kan läsa mina ord.

Ilska, sorg och minnen

Månaderna gick och allt kändes fortfarande overkligt. Erika beskriver det som om hennes kropp inte kunde ta till sig vad som hänt. Hennes hjärta fattade inte att pappa var borta. När chocken började släppa kom ilskan. Ilskan över att hennes pappa hade lämnat henne. Ilskan över att livet tvingade henne att gå igenom allt det här.

Erika skrev dagbok, sida upp och sida ner. Hon stängde dörren till sitt rum, grät och skrev. Dagboken fungerade som en person som hon kunde prata ut med. Ett andra jag, som hon helt och fullt kunde lita på.

Att träna blev ett annat sätt att hitta tillbaka till sig själv. Flera gånger i veckan snörde Erika på sig joggingskorna och gav sig ut.
– Jag har alltid tyckt om att springa. Då tänker jag bra och får ur mig massor av känslor. Det var också skönt att fokusera på någonting annat, bara låta benen gå.

Erika började också gå hos en psykolog för att prata om allt som hänt, men det funkade först inte så bra. Hon bytte till en annan psykolog och det blev som ett slags vändpunkt.

– Det kändes som om en sten föll från mitt bröst. Det var så skönt att prata med någon som inte tillhörde familjen, någon som förstod mig. Jag kände att jag kunde säga precis vad jag ville.

Efter något år var det ilskans tur att börja släppa taget. Nya känslor började ta plats. Det hade tagit lång tid, men nu kom insikten i hjärtat att pappa faktiskt aldrig skulle komma tillbaka. Det gjorde fruktansvärt ont, men det var också nu Erika kunde börja minnas sin pappa på ett ljusare sätt och själv gå vidare.

– Jag har en blandskiva med gamla rockklassiker som jag gjorde till pappa en gång när han fyllde år. Den kunde jag ta fram nu. Jag lyssnade på hans musik och såg honom framför mig. Jag började kunna minnas tillsammans med mina syskon, berätta historier om pappa och så.

Folk får gärna fråga

Erika träffar fortfarande sin psykolog och det kan hon fortsätta med så länge hon vill. Däremot pratar hon inte så ofta med sina kompisar om det som hänt.

– Det känns som om mina kompisar är rädda för att jag ska bli ledsen. I början tyckte alla självklart synd om mig, men efter några veckor kändes det som om de hade glömt vad som hänt.

Erika kände sig ensam med sin sorg. Hon berättar om hur kompisar nästan verkar akta sig för att tala om hennes pappa.

– Det är inte så att jag vill stå och gorma högt på gatan om det. Men det är så skönt när någon visar att de tänker på det. Det räcker med att säga: Jag är verkligen ledsen för det som hänt, sköt om dig, eller nåt.

Erika säger att en del av hennes vänner ger upp lite för lätt. Om en nära vän går igenom en sorg kan det faktiskt vara bra att tjata lite försiktigt och pröva om det är rätt tillfälle att börja prata.

För några månader sedan började Erika gymnasiet och en ny klass med nya människor som ingenting visste. En gång var det en klasskompis som frågade vad hennes pappa arbetade med. Erika svarade bara kort att han dog för ett år sedan. ”Oj, det måste vara skitjobbigt”, sa kompisen utan att hinna tänka sig för.

– Det kändes så skönt för det kom helt spontant. Hon var ärlig bara. Inget hyschande. Och sen behövde vi inte prata så mycket mer om det.

Han ser mig där uppifrån

Foto på en blå himmel med vita moln.

Ett och ett halvt år har gått sedan Erikas liv vändes upp och ned. Nu har hon börjat vända det rätt igen.

Hon nickar mot ett bord under fönstret, ett vackert gammalt bord som hon ärvt av sin pappa. Hon har ett eget fotografi i sin byrå som stämmer precis med hennes minne av honom.

Erika låter tårarna finnas där, men hon kan också ha veckor när hon bara är glad. Sorgen får ta en vilopaus ibland.

– Nu kan jag drömma om pappa på natten, utan att bli ledsen av det. Det känns nästan lite lustigt att se honom leva där i drömmen. Jag kan också få en känsla, liksom av hans humor. I dag kan jag verkligen uppskatta hans lite halvtråkiga skämt.

Erika berättar om sin pappas usla lokalsinne. Han körde ofta vilse när de var ute i bilen, åkte in på fel väg och så. Erika skrattar åt minnena.

– Det känns lite som om jag kan skratta tillsammans med pappa. Dessutom har jag själv rätt dåligt lokalsinne. Jag har väl ärvt det.

Erika tittar ut över stora vita moln utanför sitt fönster. Hon är inte speciellt religiös, säger hon. Men hon känner att hennes pappa finns där uppe på något sätt.

– Jag tror att han tittar ner på mig från någon sorts himmel. Det är så det känns. Att han kollar läget med mig, hjälper mig med saker. Han kommer alltid att finnas där någonstans.

Information om sidan

  • Fotograf:

    Ulrica Zwenger
  • Text:

    Mattias Grosin
  • Övrigt:

    Artikeln publicerades första gången i tidningen GLÖD nr 4-2006.