Viljan att söka hjälp och för att sluta med alkohol eller droger måste komma från en själv, inte bara andra personer eller vara att ”man borde”. För att hitta sina egna argument kan man börja med att fundera på hur situationen ser ut.
Hur skulle man vilja att det var istället?
Exempel på frågor som man kan ställa sig:
- Hur ofta använder jag alkohol eller narkotika?
- Varför brukar jag dricka eller använda narkotika?
- I vilka situationer eller med vilka personer brukar jag dricka eller använda droger?
- Har jag varit med om någon obehaglig situation eller blivit skadad fysiskt på grund av alkohol eller droger?
- Har jag låtit bli att göra något jag borde på grund av alkohol eller droger?
- Har någon annan visat oro eller sagt att jag borde sluta med alkohol eller droger?
- Hur påverkar droganvändandet mitt liv? Till exempel skolan eller jobbet, min ekonomi, hur jag mår, relationer till kompisar.
- Hur skulle jag vilja att det var istället? Finns det något jag inte gör idag men skulle vilja göra? Hur skulle jag vilja må, och vad skulle jag vilja använda mina pengar till?
Det kan vara bra att skriva ner svaren på frågorna.
För att få hjälp eller bara veta vilken hjälp som finns kan man kontakta en ungdomsmottagning, vårdcentral eller skolhälsovården, eller en mottagning för personer som har problem med alkohol eller droger. De går att hitta via socialtjänsten. Det finns också stödorganisationer som man kan ringa till anonymt.
När man söker hjälp
Vilken hjälp man får beror på sånt som vilka problem man har, hur gammal man är och om man själv vill ha hjälp eller inte. Om man har prövat droger någon gång och blivit upptäckt brukar det räcka med några samtal, och urinprovskontroller regelbundet under tre månader.
Ibland kan man bli av med alkohol- eller drogproblemen själv tillsammans med sin familj eller andra närstående. Om man är under 18 år kan det behövas familjesamtal, alltså att flera i familjen tillsammans går och träffar någon. Då brukar man prata både om alkohol och droger, men också om hur det är hemma, hur alla i familjen mår och om det finns andra problem.
Om man har stora problem behövs det fler samtal. Syftet med dem är att man tillsammans ska kunna komma på sätt att bli av med sina problem. Om man är över 18 år och behöver fortsatt hjälp, brukar mottagningen man går till kunna ta kontakt med exempelvis ett behandlingshem eller psykiatrin.
Man kan behöva hjälp med annat
Kanske finns det annat än alkoholen eller drogerna som man kan behöva prata om. Till exempel att någon annan i ens närhet har problem eller är sjuk, att man har varit med om något svårt, att man har ångest eller ätstörningar. Ibland finns den hjälpen på samma ställe, ibland någon annanstans, till exempel på barn- och ungdomspsykiatrin, BUP.
Alkohol och droger kan göra att man känner oro eller ångest, får koncentrationssvårigheter eller blir nedstämd eller deprimerad. Man kan också få problem med till exempel magen eller sömnen. Besvären kan bero på missbruket, eller så har man börjat dricka eller använda droger på grund av dem. Om man vill kan den man träffar hjälpa en att komma i kontakt med till exempel en läkare eller psykolog.
Haschavvänjning och andra program
På vissa ställen finns särskilda program som man kan följa, till exempel program för unga med alkoholberoende eller för den som har använt hasch länge. Programmen brukar vara uppdelade i olika steg eller delar och ta ett par månader. Det kan till exempel vara så att man först pratar med någon flera gånger i veckan för att bli motiverad och få stöd när man slutar använda drogen. Sen handlar samtalen om att tillsammans hitta strategier för att fortsätta vara drogfri.
Man kan bli tvingad att ta emot hjälp
Om man är under 18 år och skolpersonal, vårdpersonal eller polisen misstänker att man har problem med alkohol eller använder droger, ska de kontakta socialtjänsten. Även andra vuxna kan göra det. Då gör socialtjänsten en bedömning eller en utredning, som innebär att de pratar med en om hur man har det och om man behöver hjälp. Oftast pratar de också med ens föräldrar eller andra vårdnadshavare.
Om det finns risk för att man beter sig på ett sätt som kan vara skadligt för en själv eller andra och man inte själv går med på att ta hjälp, gäller en lag som heter LVU. Den gäller unga upp till 18 år, vissa delar upp till 20 år. LVU innebär att man tvingas ta emot vård, som till exempel kan vara att man placeras i ett så kallat HBV-hem, i ungdomshem, familjehem eller på sjukhus.
För personer över 18 år finns en motsvarande lag som heter LVM. Enligt den kan den som utsätter sitt liv eller sin hälsa för allvarlig fara genom sitt missbruk dömas till sex månaders tvångsvård, som inleds på vårdhem, ett så kallat LVM-hem.
